Leta i den här bloggen

2017-10-23

Soldatens påverkbara arbetsmiljö (del 1) - Det ständigt utdaterade utrustningskortet

Denna text syftar till att belysa vissa problem med Försvarsmaktens system för förnödenhetsförsörjning av den enskilde soldatens personliga utrustning, PFU (Personlig Funktionell Utrustning). Utvecklingen på området PFU präglas av hög utvecklingstakt och i allmänhet stort brukarfokus. I det stora landet i väst sker kvantitativt störst utveckling och man kan utan att skämmas säga att de är världsledande inom området.
I skarp kontrast till den höga utvecklingstakten står Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) som FMV är hänvisade till att följa förutom i särskilda fall (t ex för s.k. strategiska produkter). Upphandlingar är i bästa fall krångliga att göra bra. Det finns flera goda exempel på det, alla minns vi väl Stridsväst 12?..
Med ekvationen hög utvecklingstakt och ofta vansinnigt långsam upphandling som alltför ofta har lett till inköp av undermåliga produkter så är det lätt att se att PFU-området är dömt att vara eftersatt.

I en försvarsmakt med stående förband och kontinuerligt tjänstgörande soldater så kommer man att förvänta sig bra personlig materiel. En soldat som spenderar mer än några timmar i månaden iförd stridsutrustning, bärandes ryggsäck, framryckandes till fots, sovandes under en gran osv kommer att mer än väl veta vilken materiel som är till hjälp, och vilken som är ett hinder. Under träning hemma i riket så kan soldaten ändå motivera sig själv att bära undermålig utrustning i viss mån, då det är just träning. Men när det är dags för insats brukar det ställas på sin spets… Tidigt under missionsutbildningen brukar mantrat vara ”tilldelad materiel är tillräcklig materiel” då chefer vill visa ledarskap och karaktär. Efterhand brukar undantagen ramla in, och i slutändan så följer stridsskjortor, Oakleys, magasinfickor, hölster etc med ner till missionsområdet. Men vissa saker vågar ingen chef ge undantag för, oavsett hur icke ändamålsenliga och utraderade de än är...

Ett exempel är soldatens utrustning för ballistiskt skydd, alltså primärt hjälm och kroppsskydd. Vår nuvarande Hjälm 90 togs fram under 80-talet och kom ut på trupp 1989, samtidigt som Fältuniform 90. Den har under åren uppgraderats en gång, då med en ny inredning som kom ut på bredden år 2004, alltså för drygt 13 år sedan. De ballistiska egenskaperna i dessa hjälmar försämras över åren, framförallt av stötar och slag, något som knappast hörde till ovanligheterna på ett grundutbildningsförband med värnpliktiga. När vi då sänder soldater till Afghanistan för att strida med dessa hjälmar så börjar insikterna om hjälmens undermålighet att spridas. Det finns exempel där kulor förvisso har stoppats i hjälmen men först efter att den först penetrerat bildförstärkarens hjälmfäste och på så vis tappat energi. Hjälmen var ju naturligtvis inte framtagen för att stoppa kulor, 1990 så hade en sådan hjälm sannolikt vägt minst dubbelt så mycket och varit omöjlig att strida med, men i ljuset av de nya omständigheterna så var hjälmen inte ändamålsenlig. 

Resultatet av denna brist på förtroende för utrustningen blev individuell, och fördelade sig i allmänhet mellan 3 ståndpunkter.
Den första ståndpunkten var att nyttja hjälmen ändå, order är ju order och den skyddar ju alltid mot visst splitter och slag. Den andra ståndpunkten var att helt sonika lämna hjälmen i fordonet, ”den skyddar ju inte ändå, så då kan jag lika gärna ha ett högt stridsvärde och höra bättre etc”. Den tredje ståndpunkten, vilken gav mest intressanta konsekvenser, var att skaffa en egen hjälm med bättre skyddsegenskaper och låtsas som ingenting. Denna handling resulterade i varningar, löneavdrag och sänkta betyg under flera insatser. Att på detta sätt straffa soldater som vill göra sig själv farligare för motståndaren, och i det yttersta klara sig hem oskadd, fick grava konsekvenser för stridsmoralen. Det som hände kan beskrivas på olika sätt utifrån olika aspekter, men jag väljer att fokusera på begreppet förtroende.

Soldaternas chefer kan i flera fall antas sakna förtroende för soldatens förmåga att ta hand om sig själv och soldatens kännedom om sin utrustning. Befälet antar att soldaten har köpt en egen hjälm för att ”höja ballfaktorn” eller för att höja bärkomforten, alltså i stort irrationella överväganden (även om bärkomfort har en stark koppling till stridsvärdet och benägenheten att bära hjälm).
Soldaten i sin tur kände inte förtroende för, eller från, befälskedjan i tillräckligt hög grad för att ta upp problemet ur en arbetsmiljösynpunkt, eller för att fortsätta driva ärendet.
Både befälet och soldaten kan antas sakna förtroende för organisationens förmåga att utrusta sin personal med ändamålsenlig utrustning, och värderade sannolikt organisationens arbetsmiljöfokus som lågt.

Summan av alla dessa faktorer kan antas ligga till grund för en bristande förtroende för Försvarsmakten som arbetsgivare, vilket i förlängningen leder till att soldaten efter insats väljer att lämna och/eller undandra sig organisationen som helhet. Sannolikt ger det en ovilja att uppsöka stöd och hjälp, vars yttersta konsekvens till exempel kan bli obehandlad PTSD. I de mer sannolika ringa fallen så förlorar Försvarsmakten personal som är erfaren och utbildad, vilket medför ett nog så allvarligt kompetenstapp.

Man kan efter viss reflektion anta att dessa förtroendesprickor även fick konsekvenser i insatsområdet. En sådan faktor kan vara en känsla av hjälplöshet, oförmåga att påverka sin egen situation, vilket är en vanlig delorsak till stressreaktioner. En annan kan vara att gruppen undandrar sig det större sammanhanget (förbandet) och väljer att göra saker på ”sitt sätt”, då detta skapar en trygghet i en annars otrygg tillvaro. Ett sådant agerande kan skapa subgrupper som väljer att åsidosätta förbandets normer (SOP, SO etc.) för att istället handla på ett sätt som subjektivt uppfattas som bättre. Detta kan få allvarliga konsekvenser i den operativa verksamheten, i det yttersta i form av ”vigilantism” där order och uppgifter förbises till förmån för egna bedömningar.


Jag är väl medveten om att jag driver vissa argument till ytterligheter. Syftet med detta är inte att måla fan på väggen utan snarare att belysa faktorer vilka, som en del av en helhet, kan leda in på fel spår. Det kan också anföras att jag eländesforskar vilket jag kan hålla med om. Texten ovan är en problembeskrivning. Mitt förslag på lösning? Det får ni läsa om i del 2…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar