Leta i den här bloggen

2014-11-22

Första linjens chefer - Om Specialistofficersutbildningen

Non-commissioned officer (NCO) är ett angliskt begrepp som syftar på de befäl som ej är förordnade officerare (Lieutenant/Fänrik och uppåt). De är de befäl som skall leda de främsta enheterna, utbilda soldater och rådge befälhavarna. Då en junior NCO blir Sergeant så är denne väl erfaren, har visat kompetens och omdöme. Efter flera års tjänst som Sergeant, väl vitsordad, och många kurser kan denne bli befordrad till Staff Sergeant (OR6).
Bilden avviker något när tittar på Sverige...

För att bli 1.Sergeant (int. OR6/StaffSgt) krävs 3 månader GMU, 3 månader KMU samt 18 månaders SOU. Detta ger en 1.Sergeant som är 21-22 år gammal, saknar yrkeserfarenhet och som i värsta fall har utbildats med samma personer i två år.
Att vid en internationell insats ställa denna person intill en Staff Sergeant som har arbetat omkring ett decennium i alla fall, sannolikt med flera vändor utomlands bör framkalla en viss känsla av ovärdighet hos 22-åringen.

Vi har naturligtvis börjat i fel ände. För att utbilda Specialistofficerare så måste vi börja med att utbilda duktiga SOLDATER. (Jag väljer att utgå från markstridsperspektivet då det är den del jag kan. Vidare är min övertygelse att försvarsgrenarna själva bör utforma sina befälsutbildningar upp till ganska hög nivå, då det finns så stora skillnader i utbildningsbehov och kravprofil.) 
GMU räcker inte, som snart alla är överens om. De som visar sig ha ledarpotential tas sedan ut och utbildas till GRUPPBEFÄL. Här är GS1 (Gruppbefälsskola 1) en bra början för den nye Korpralen. En GS2 som nu genomförs som försök på bl a P 4 är en nödvändig påbyggnad för att öka kompetensen hos blivande Sergeanter.

Och till sist, SPECIALISTOFFICEREN. SOU är ett totalt misslyckande och endast ett sätt för FM skolväsende att rättfärdiga personalvolymer och i vissa fall sin egen existens. Jag tänker inte eländesforska i varför SOU inte är en bra lösning just nu, utan ber att få återkomma i just det ärendet.
Det som behövs är en PROGRESSIV OR-utbildning. Ett exempel redovisas här nedan.

Efter 1 år som Sergeant (OR5) bör lämpliga individer nomineras till GS3. GS3 är en försvarsgrensgemensam utbildning som för Armén genomförs vid MSS, och som innehåller fördjupningar i Krigsvetenskap, Militärteknik, Ledarskap, Pedagogik och Fysiskt stridsvärde. Här introduceras även Militärengelska, SUSA (G:a Skjutledare Fält) och Säkerhetstjänst. Utbildningen genomförs som en sammanhängande kurs under 3 månader. Godkänd GS3 ger behörighet att leda SUSA (upp till grupp), och man befordras till Översergeant eller liknande ( gradsystemet kommer sannolikt att ändras snart, men jag syftar på en OR5"+").

Efter två år som OR5+ nomineras lämpliga individer till PS1 (Plutonbefälsskola 1). PS1 är 6 månader, försvarsgrensgemensam och introducerar nu stridsenheten pluton. Fokus ligger på striden och FUSA pluton. Godkänd individ blir befordrad till 1.Sergeant (OR6) och är bl a behörig att vara ställföreträdande plutonchef.

Så här fortsätter den progressiva utbildningen. Inga kadettkronor, inga dagersättningar, utan motsvarande förhållanden som för en TU/"TAP"-elev som läser till Kapten idag.

Detta ger specialistofficerare som är erfarna, förankrade i verksamheten och direkt påverkade av förbandets behov och INTE FM skolväsendes nycker och behag.

Jag reserverar mig för felskrivningar och välkomnar feedback!